Κοίτα τι γίνονται σε πανηγύρια...

Η maria a., που εμπνεύστηκε από το blog του Καλοχωρίου, μας στέλνει ένα κείμενο, δυστυχώς στα σουηδικά γραμμένο, και υποσχέθηκε να μας στείλει την μετάφρασή του. Ίδωμεν!
Δεν αφορά ακριβώς το χωριό μου - αφορά όλα τα χωριά της χώρας μας....

Läste om kalohori det är häftigt, så levande, tänk att vi kan förflytta oss dit så snabbt, vi åtminstone som vet hur det kan se ut.

Sista åren har jag börjat besöka min äldsta syster som bor i byn Fiska (Kilkis) för att återknyta till min glömda barndom.
Det är väldigt roligt att vi har varandra och får möjlighet att kunna umgås trots många svårigheter som överskuggar våra liv.
Förra året när jag besökte henne för en vecka efter att de hade haft den sedvanliga marknaden på profeten Ilias dagen fick jag lite lust att besöka en ”panigiri”. Vi besökte en kväll en i en grannby men efter en stund förstod jag att det inte var något för mig.

Vi var många (tog med oss barnbarnen) och hade inte så mycket pengar heller. Insåg att det var hur dyrt som helst för att sitta på en plats där det sedan pontiska artister skulle spela till små timmarna på morgonen.
Det kostade astronomiska priser i våra mått att få en plats. Jag förundrades över att det började bli fullt på ställena och förstod att folk hade pengar att spendera. Min akademiska lön föreföll som en smula.

Hursomhelst efter att vi gick rund och insöp lukterna av alla grillade maträtter och det saftades i munnen på mig försökte jag bestämma varifrån jag skulle köpa en souvlaki. Men varje gång gick vi vidare för att kanske hitta en ännu bättre. Glömde att berätta att jag var på dålig humör också, kände mig som fisken utanför vatten.

Det kanske var minnen från min barndom som kom fram men jag mådde inte bra av hela skådespelet. Till slut köpte vi var sin kalamboki och var sin souvlaki och satte oss på bron över en liten flod och åt till alla andras åskådan.
Jag tror bane mig att vi till slut köpt souvlaki från den sämsta stället. Vi samlade fort barnen och åkte därifrån men var ändå glad att vi kom dit därför att min syster anfötrode sig för mig att hon inte hade varit på någon annan panigiri än den som var i hennes by.
I hennes by kunde hon inte förbjudas att vara med därför att allting pågick framför hennes hus och hon har aldrig betalat för att ta del för underhållningen.

Vi kom hem till henne och tystnaden och jag kände mig väldigt lättad över att denna mardröm tog slut. Jag satte mig på hennes veranda och njöt av skymningen då jag helt plötsligt började höra spelas pontisk musik.
Det lät jätte vackert, äkta och rörde min själ i djupet. Tänkte att det kanske var någon förlovning eller någon fest eller något tillfälligt bara men det bara fortsatte.
Musiken blev bättre och bättre. Adrenalinet i min kropp började höjas och jag frågade vad det var som hände. Om någon visste vem och var det spelades så vackert. Jag gick ner till min syster och sa till henne att vi måste gå och gratulera dessa personer vilka de var att de spelade väldigt bra.

För att avsluta storyn lite snabbt vi gick hem till en familj vars de tre söner var musiker 13-20 år gamla men den yngsta som bäst och de bara övade tillsammans med några andra vänner musiker också.
På samma sätt som oss kom flera bybor förbi och vi satt ute på deras gård i en halvcirkel tillsammans med barnens mor och farföräldrar och njöt av den mest fantastiska pontiska musiken som jag någonsin hade hört i mitt liv med stjärnhimmel och Belles bergen som vittne.

Vi uppmuntrades att gå upp och dansa och det gjorde vi.
På så sätt arrangerade Gud för oss detta underbara arrangemang som har etsats sig som en oförglömlig upplevelse från min semester förra året.

Denna sanna historia är en liten present till dig simela.
Tack för att du skriver så bra och berör våran hjärtan.
maria a.